Vad är importsubstitution?

Importsubstitution är en ekonomisk strategi där ett land försöker ersätta importerade varor med inhemskt producerade varor. Det innebär att staten uppmuntrar och stödjer den egna industrin så att den kan producera sådant som tidigare köpts från utlandet. Målet är att minska beroendet av andra länder, stärka den inhemska ekonomin och skapa fler arbetstillfällen.

Ekonomiskt sett handlar det om att bygga upp lokal produktion genom att införa tullar och andra handelshinder som gör importerade varor dyrare, samtidigt som staten kan ge stöd till inhemska företag i form av subventioner, investeringar eller skyddande lagstiftning. På så sätt får den inhemska industrin en chans att växa utan att omedelbart behöva konkurrera med etablerade företag.

Länder väljer ofta importsubstitution för att bli mer självförsörjande, särskilt om de vill minska sin sårbarhet för globala marknader eller stärka sin egen industriella utveckling. Det har varit en vanlig strategi i många utvecklingsländer, särskilt under 1900-talet, i hopp om att på sikt bygga en stark och oberoende ekonomi. Samtidigt finns det kritik mot strategin, eftersom för mycket skydd kan leda till ineffektivitet och brist på konkurrens.

Historisk bakgrund och syfte

Importsubstitution blev en populär ekonomisk strategi efter andra världskriget, särskilt under 1950- och 1960-talen. Strategin användes främst i Latinamerika, men även i delar av Asien och Afrika. Många tidigare kolonier som nyligen blivit självständiga ville bygga upp sina egna ekonomier och minska beroendet av industriländerna. Genom att ersätta importerade varor med inhemsk produktion hoppades man skapa en självständig och hållbar ekonomisk utveckling.

De ekonomiska idéerna bakom strategin grundade sig på så kallad ”infant industry theory”, som innebär att nya inhemska industrier behöver skydd mot internationell konkurrens i tidigt skede för att kunna växa och bli konkurrenskraftiga. Tanken var att om staten tillfälligt skyddade dessa ”unga industrier” med tullar och importrestriktioner, skulle de så småningom kunna stå på egna ben och konkurrera på den globala marknaden.

Importsubstitutioner sågs också som ett sätt att bryta med det koloniala mönstret där många länder exporterade råvaror och importerade förädlade industrivaror – ett beroendeförhållande som ansågs hindra utveckling. Målet var därför inte bara ekonomiskt självförsörjande, utan också ökad nationell självständighet och industrialisering.

Läs mer om trade policy på worldbank.

Exempel på länder som använt importsubstitution

Ett tydligt exempel på ett land som tillämpade importsubstitution är Brasilien. Inder 1950-talet och 1960 talen genomförde landet en omfattande industrialiseringsstrategi där staten spelade en aktiv roll i att bygga upp inhemska industrier. Brasilien införde höga tullar på import av industrivaror, särskilt inom sektorer som bilindustri, stålproduktion och konsumtionsteknik. Utländska företag som ville sälja på den brasilianska marknaden tvingades ofta att etablera lokal produktion. Detta ledde till snabb tillväxt inom industrin, men också till ineffektivitet och låg konkurrens, eftersom förtagen inte utsattes för trycket att förbättra kvalitet och kostnader.

Ett annat exempel är Indien, som efter självständigheten 1947 valde en planekonomisk väg med stark betoning på självförsörjning. Genom sin femårsplanering fokuserade staten på att utveckla tung industri såsom stål, maskiner och kemikalier, samt bygga upp en inhemsk teknologisektor. Regeringen införde strikta importkontroller, licenskrav och tullar för att skydda dessa sektorer. Även här uppnåddes en viss industrialisering men på bekostnad av låg produktivitet, dålig produktkvalitet och begränsad exportförmåga.

Argentina började även att använda sig av importsubstitution redan under 1930-talet som ett svar på den globala depressionen. Under efterkrigstiden intensifierades denna politik. Staten skyddade särskilt tillverkningsindustrin, såsom textil, livsmedel och hushållsapparater genom höga tullar och statloga investeringar. Precis som för Brasilien och Indien ledde detta till ökad inhemsk produktion, men också till stagnation när skyddade företag inte behövde bli mer effektiva. När ekonomin öppnades upp igen på 1990-talet klarade sig många av dessa företag inte i den internationella konkurrensen.

Gemensamt för dessa exempel är att strategin gav en initial ”industriboost”, men ledde ofta till långsiktig ineffektivitet och låg exportkapacitet, särskilt om skyddet för industrierna blev permanent.

Läs mer på OECD.

Fördelar med importsubstitution

Importsubstitution kan gynna ett lands ekonomi på flera sätt:

Skydd av inhemsk industri

Genom tullar och restriktioner får inga, inhemska industrier möjlighet att växa utan konkurrens från utlandet. Detta ger dem tid att bli starka och effektiva. Exempelvis skyddade Sydkorea sin elektronikindustri i ett tidigt skede, vilket bidrog till framväxten av företag som Samsung.

Fler jobb

När produktion sker inom landet skapas fler arbetstillfällen. I Brasilien under 1960- och 1970 talen ledde importsubstitution till ökad sysselsättning inom industrin, särskilt i stora städer som Sao Paulo.

Minskat importberoende

Genom att producera viktiga varor själv minskar beroendet av utlandet. Detta ger ökad ekonomisk självständighet och skydd mot globala kriser. Flera latinamerikanska länder använde strategin efter andra världskriget för att minska beroendet av industriländerna.

Teknologisk utveckling

Strategin kan stimulera utbildning, forskning och teknologisk utveckling. Indien använde importsubstitution för att bygga upp en teknologisk bas som senare bidrog till landets IT-sektor.

Importsubstitution har fungerat bäst när skyddet varit tillfälligt och kombinerat med satsningar på utbildning och innovation.

Nackdelar och kritik mot modellen

Den vanligaste kritiken mot importsubstitution är att den ofta leder till ineffektivitet i industrin. När inhemska företag skyddas från konkurrens har de mindre incitament att förbättra kvalitet, sänka kostnader eller bli innovativa. Detta kan göra produktionen dyrare och mindre konkurrenskraftig.

Importsubstitution har också kopplats till korruption och dålig förvaltning, eftersom statligt stöd och licenssystem ibland utnyttjats av företag och myndigheter för egen vinning i stället för effektiv utveckling.

En annan nackdel är att konsumenterna ofta får betala högre priser och möts av ett begränsat utbud av varor, eftersom utländska produkter begränsas och inhemsk produktion inte alltid möter efterfrågan eller kvaliteten.

Exempel på när importsubstitution gått fel är Argentina under 1970- och 1980-talen där överbeskyddade industrier blev ineffektiva och landet fick stora ekonomiska problem. Även i Indien ledde långvariga skyddsåtgärder till låg produktivitet och bristande konkurrenskraft fram till de ekonomiska reformerna på 1990-talet.

Hur fungerar importsubstitution i dagens globaliserade ekonomi?

Idag är världen starkt präglad av globala värdekedjor där produktion och handel är internationellt sammanflätade. Det gör importsubstitution som traditionell strategi svårare att genomföra i sin ursprungliga form eftersom många varor består av komponenter från flera olika länder och produktionen ofta kräver avancerad teknologi och samarbete över gränser.

Trots detta finns moderna varianter av importsubstitution i form av strategier för strategisk självförsörjning och industripolitik. Länder vill fortfarande minska sitt beroende av vissa viktiga produkter och teknologier, särskilt inom områden som halvledare, medicinsk utrustning och energi. Ett aktuellt exempel är USA:s satsningar på chipindustrin där man genom lagstiftning och ekonomiska stöd försöker bygga upp egen produktion av halvledare för att minska beroendet av Asien. På liknande sätt arbetar EU med en strategisk självförsörjning, särskilt efter störningar i leveranskedjorna under pandemin, för att säkra tillgång till kritiska råvaror och teknik.

Dessa moderna insatser skiljer sig från traditionell importsubstitution genom att de ofta är mer riktade, tekniskt avancerade och integrerade i globala nätverk, snarare än att helt ersätta import med lokal produktion. De är också mer fokuserade på att säkra försörjning av nyckelkomponenter än på att skydda breda industrisektorer.

Sammanfattningsvis är fullständig importsubstitution svår i dagens globaliserade ekonomi, men strategier för att stärka inhemsk produktion inom viktiga områden och minska sårbarheter är fortfarande mycket relevanta.